Scaber Nestor

Februari 1996, det är kallt som fan när jag kliver av bussen i Göteborg.
Jag känner ingen, har ingenstans att bo, några tusen på fickan och några ombyten i en väska.

Ett halvt dygn tidigare stod jag på klaraborgsbron i Karlstad och tittade ner i vattnet och det var ganska inbjudande.
Men jag var inte redo för det, så långt hade jag inte sjunkit, överlevnadsinstinkten är ganska stark hos mig.

Så jag tar mig hem, packar och ger mig iväg till busstationen och när den första bussen rullade in i på stationen så står det Göteborg på den och den tog jag.
Hade det stått Stockholm hade jag hoppat på den, likväl om det stått Oslo.
Jag var tvungen att försvinna, från allt.


Så det blev Göteborg.
Tanken var att åka över till England, kanske hitta några av de jag kände några år tidigare och försöka hanka mig fram som bartender eller nåt.
Men färjan hade gått, jag skaffade ett rum på ett vandrarhem och dagen efter såg staden ganska inbjudande ut, så jag blev kvar.

Problemet när man gömmer sig från omvärlden är att det är ganska dyrt och efter en natt till så räckte det med enkel matematik för att inse att pengarna aldrig skulle räcka länge, även om jag bodde på vandrarhem.

Så det blev till att leta trappuppgångar.
1996 i Göteborg var inte alla trappuppgångar låsta och tillbommade, men de som fanns var ofta redan tagna av andra i liknande situation, man mutade in ett område och sedan försvarade man det.
Gatans lag är ganska otäck när det handlar om personer utan hopp.

Visst, några uppgångar fanns över men detta av en anledning, de boende ringde polisen och hann man inte iväg i tid fick man finna sig i att bli upplockad och ivägkörd, ibland bara nåt kvarter, men ibland så långt ut i bushen som möjligt.
Och februari är kallt, speciellt när man är tvungen att gå flera mil mitt i natten och veta att när man väl kommer in i centrum igen finns det ingenstans att värma sig.
Vid ett tillfälle i början av mars så "råkade" man tömma min plånbok och efter det blev det till att överleva på det man kunde panta och på det ..... man kom undan med.
En påse cheddarpopcorn kan vara i flera dagar om man hushåller och två snattade kiwi's blir två dagars frukost.



Efter några veckor hittade jag "mitt" ställe.

Det finns en hiss som går mellan de översta våningsplanen i femmanhusets garage och om man låter hissen gå ner en våning kan man öppna hissdörrarna genom servicelåset (skruvmejsel) och då kan man lägga sig på taket på hissen. Man får dock passa sig för att ha balken som kudde, den stannar inte speciellt långt från en annan balk och med lite oflyt så somnar man in för gott.....

Problemet där är att andra hemlösa får reda på det, alla är på jakt efter en bra sovplats.
Och man måste försvara sig, man måste försvara sitt "hem".
Jag hade tur som fortfarande var i relativt bra skick, andra har inte samma tur.
Desperation är farligt.


Ändå gick det relativt bra till slut, trots avsaknad av adress fick jag jobb på RDS som säljare och senare under sommaren flyttade jag in i en egen lägenhet i Tynnered (ändhållplatsen söderut med spåret)
En etta med kök på gatuplan, tror jag betalade 2100 i månaden.

Vet inte vem som tog över hissen efter mig, men jag vet att en i min blogglista några år senare använde samma hiss som sovplats..



Det jag vill berätta med detta är inte att ge er en historia för att ni ska tycka synd om mig.
Det jag vill visa är att man kan vara långt jävla ner och fortfarande ta sig upp igen.



Men det gör fortfarande ont att bli påmind om det.
Jag hatar fortfarande känslan att vara utan pengar och det kryper i mig när jag åker hiss.

Jag blir ursinnig när jag ser snor-rika människor i styrelserummen på "hjälporganisationerna", personer som tar ut hiskeliga arvoden av pengar som är ämnade åt att hjälpa personer som lever i slammet av samhällets bottenskikt.

De ideella organisationerna har blivit cocktailifierade, med speciellt inbjudna personer av speciellt utvalda personer som med välfyllda champagneglas klappar varandra på ryggarna över deras godhjärtade insatser som inte leder nån jävla stans.


Jag kommer aldrig att glömma varifrån jag kommer, var jag har varit.
För det är en del av den jag är idag.



Här kan ni läsa mer om hemlöshet.

Situation Stockholm.
Faktum Göteborg.
Aluma.


Här är en annan berättelse ur mitt liv.

Edit.
Charlie Hansson har skrivit om hemlöshet i Newsmill och Gullbergiana har i sin tur bloggat om det, så jag länkar upp det i efterhand.
Hittade denna artikeln från 2009 som också passar in.

---

Pinged at Twingly, Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om hemlös, göteborg, nordstan, Situation Stockholm, Faktum Göteborg, Aluma, politik