Backabranden, 10 år senare.
För 10 år sedan var jag en 24-årig grabb som bara 2 år tidigare flyttat (eller flytt kan man nog kalla det) från de Värmländska skogarna till storstaden Göteborg.
Visst, det var lite strul vad gällde jobb och boende i början, vilket gjorde att en hel del nätter spenderades i trappuppgångar och hissen mellan plan 4-6 i 5:an-husets parkeringsplan.
Men det är en helt annan historia som jag kanske berättar om en annan gång.
Jag minns inte om klockan var innan ett eller efter ett på natten som en kompis ringer mig och berättar att det brinner nere vid backaplan, jag ber honom fara och flyga eftersom jag ska upp till jobbet på morgonen och slänger på luren, men bara några sekunder senare ringer en annan kompis som har ett helt annat tonläge och jag minns de exakta orden hon sade.
"Du Niklas, du har första-hjälpen utbildning va?"
-"Ja, hurså?"
"Du ska nog ta dig ner till Backaplan, det brinner i en festlokal och det verkar vara många skadade och döda."
När man får dessa orden i örat ungefär klockan ett på natten blir man klarvaken.
Jag tar mig ner till Backaplan från Biskopsgården där jag bodde just då och möts av ett totalt kaos, doften av brandrök och annat bränt ligger tung, det ryker fortfarande ur fönstren men både ambulans och brandkår är på plats.
"Skönt" tänker jag till en början, det ser iaf ut som det är kontroll på läget, men ganska fort upptäcker jag att det inte är så mycket kontroll ändå.
Det är folk överallt, personer som flyttar sina kompisar närmare ambulanser, brandbilar som står fel, alldeles för få av allting som ska finnas på en sådan här plats och alldeles för mycket av saker som inte ska få ske sker.
I det läget fanns det inte mycket att göra, jag började få panikkänslor, personer grät, skadade personer som skrek ut sin smärta, folk som desperat ryckte i brandmän och ambulanspersonal för att få hjälp till sina vänner, anhöriga som frågade alla om de sett just deras son eller dotter.
Och till råga på allt så verkade det inte finnas någon som helst organisation bland brandkår- och ambulanspersonal.
Då gjorde jag valet att ta ett kliv tillbaka för jag ville inte addera på kaoset som rådde.
Jag delade ut några filtar, försökte lugna ner en begynnande mobb som bara ville få utlopp för sin ilska och sin rädsla.
Till slut orkade jag inte, jag gick bort till ena kuren på andra sidan spåret där jag satt apatisk i vad som verkade en evighet, sedan åkte jag hem.
Jag önskar verkligen att jag kunnat göra mer, att jag kunnat göra något överhuvudtaget men det var för mycket.
Något år senare började en arabisk tjej jobba hos oss, Kamelia tror jag hon hette, hon var en av de överlevande.
Vi satt och pratade ofta om branden, vilka som försvann, hur hon överlevde, känslorna runt allting.
Jag tror vi hjälpte varandra att bearbeta den ödesdigra natten.
Räddningstjänsten och kyrkan ställde upp med professionell hjälp den första tiden, men då ville alla bara vara med sina familjer, släkterna band ihop sig och en del valde att bearbeta det i ensamhet.
Tyvärr, vilket Kamelia bekräftade för mig, var att en tid senare när folk sökte sig till utomståendes hjälp, så fanns den inte kvar utom för ett utvalt fåtal via BUP en del andra valde att vända sig till religionen.
Resten blev utelämnade till det stöd andra i samma situation klarade av att dela ut.
Jag vet inte hur många av de skadade eller av de andra överlevande som finns bland oss idag, men under de följande åren så fick man höra talas om en del som valt att ända sina egna liv.
Jag vet inte om dessa rykten innehöll någon sanning, men det skapade dunkla känslor hos mig iallafall.
Nu 10 år senare så tänker man tillbaka på vad som hände, om det fanns något mer man kunde gjort eller om någon kunnat göra något för att förhindra det.
Men jag tror inte det.
Det var en sådan händelse där en serie olyckliga omständigheter ledde fram till en katastrof ingen kunnat förutse eller förebygga.
Jag hoppas iaf att Kamelia har det bra, jag vet att hon var olyckligt kär (som vanligt) sist jag träffade henne, men det måste vara 7,5-8 år sedan nu.
Jag väljer att inte pinga detta inlägget.
Visst, det var lite strul vad gällde jobb och boende i början, vilket gjorde att en hel del nätter spenderades i trappuppgångar och hissen mellan plan 4-6 i 5:an-husets parkeringsplan.
Men det är en helt annan historia som jag kanske berättar om en annan gång.
Jag minns inte om klockan var innan ett eller efter ett på natten som en kompis ringer mig och berättar att det brinner nere vid backaplan, jag ber honom fara och flyga eftersom jag ska upp till jobbet på morgonen och slänger på luren, men bara några sekunder senare ringer en annan kompis som har ett helt annat tonläge och jag minns de exakta orden hon sade.
"Du Niklas, du har första-hjälpen utbildning va?"
-"Ja, hurså?"
"Du ska nog ta dig ner till Backaplan, det brinner i en festlokal och det verkar vara många skadade och döda."
När man får dessa orden i örat ungefär klockan ett på natten blir man klarvaken.
Jag tar mig ner till Backaplan från Biskopsgården där jag bodde just då och möts av ett totalt kaos, doften av brandrök och annat bränt ligger tung, det ryker fortfarande ur fönstren men både ambulans och brandkår är på plats.
"Skönt" tänker jag till en början, det ser iaf ut som det är kontroll på läget, men ganska fort upptäcker jag att det inte är så mycket kontroll ändå.
Det är folk överallt, personer som flyttar sina kompisar närmare ambulanser, brandbilar som står fel, alldeles för få av allting som ska finnas på en sådan här plats och alldeles för mycket av saker som inte ska få ske sker.
I det läget fanns det inte mycket att göra, jag började få panikkänslor, personer grät, skadade personer som skrek ut sin smärta, folk som desperat ryckte i brandmän och ambulanspersonal för att få hjälp till sina vänner, anhöriga som frågade alla om de sett just deras son eller dotter.
Och till råga på allt så verkade det inte finnas någon som helst organisation bland brandkår- och ambulanspersonal.
Då gjorde jag valet att ta ett kliv tillbaka för jag ville inte addera på kaoset som rådde.
Jag delade ut några filtar, försökte lugna ner en begynnande mobb som bara ville få utlopp för sin ilska och sin rädsla.
Till slut orkade jag inte, jag gick bort till ena kuren på andra sidan spåret där jag satt apatisk i vad som verkade en evighet, sedan åkte jag hem.
Jag önskar verkligen att jag kunnat göra mer, att jag kunnat göra något överhuvudtaget men det var för mycket.
Något år senare började en arabisk tjej jobba hos oss, Kamelia tror jag hon hette, hon var en av de överlevande.
Vi satt och pratade ofta om branden, vilka som försvann, hur hon överlevde, känslorna runt allting.
Jag tror vi hjälpte varandra att bearbeta den ödesdigra natten.
Räddningstjänsten och kyrkan ställde upp med professionell hjälp den första tiden, men då ville alla bara vara med sina familjer, släkterna band ihop sig och en del valde att bearbeta det i ensamhet.
Tyvärr, vilket Kamelia bekräftade för mig, var att en tid senare när folk sökte sig till utomståendes hjälp, så fanns den inte kvar utom för ett utvalt fåtal via BUP en del andra valde att vända sig till religionen.
Resten blev utelämnade till det stöd andra i samma situation klarade av att dela ut.
Jag vet inte hur många av de skadade eller av de andra överlevande som finns bland oss idag, men under de följande åren så fick man höra talas om en del som valt att ända sina egna liv.
Jag vet inte om dessa rykten innehöll någon sanning, men det skapade dunkla känslor hos mig iallafall.
Nu 10 år senare så tänker man tillbaka på vad som hände, om det fanns något mer man kunde gjort eller om någon kunnat göra något för att förhindra det.
Men jag tror inte det.
Det var en sådan händelse där en serie olyckliga omständigheter ledde fram till en katastrof ingen kunnat förutse eller förebygga.
Jag hoppas iaf att Kamelia har det bra, jag vet att hon var olyckligt kär (som vanligt) sist jag träffade henne, men det måste vara 7,5-8 år sedan nu.
Jag väljer att inte pinga detta inlägget.
Kommentarer
Postat av: urban cat
Shit, ryser!
En fruktansvärd kväll.
Du!
Du kunde inte ha gjort mer, varken du eller någon annan, tyvär...
Verkar som om vi delat sovplats btw, hisstaket i femman e en nostalgitripp!
Kram på dej!
Trackback
