Alter Ego är borta, ett offer för cancer och för en ej fungerande sjukvård.
I Alter Egos sista bloggpost beskriver hon sin kamp mot cancern som också är en kamp mot en usel sjukvård.
Hon skriver:
Som jag också förklarat så är det lite si och så med effektiviteten på sjukhuset, för mig personligen har det mer varit en förvaringsplats eftersom man inget utreder eller bryr sig, oavsett vilka symtomer och märkligheter som hela tiden dykt upp, när jag legat inne. Någon PAL (patientansvarig läkare) har jag nog inte, det är åtskilliga som tycker till eller rättare sagt ständigt sagt, vi avvaktar eller så byter man bara medicinsorter. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra att de inte är specialister på cancer på denna avdelning, det låter i det närmsta som de ingenting alls vet om cancer och det blir ju inte jag muntrare av eftersom jag inte kan diskutera kring mina smärtor och symtomer.
[...]
Men äntligen hade jag fått en tid för första cellgiftsbehandlingen, 10 november var det dags
Blodvärdet hade naturligtvis sjunkit liksom att många andra värden blivit sämre, men det verkade mest vara till besvär att beställa blod åt mig, trots att jag haft bloddiarréer i flera veckor.
[...]
Efter första påsen med cellgift, så kändes det konstigt så det skulle spolas. Sedär, tvärstopp, inget backflöde med blod i retur. Precis som de två föregående CVKarna, så ville inte heller denna fungera. Personalen tyckte det var märkligt för det var inget de varit med om förut. Medan jag själv sa, att jag skulle nog blivit mer förvånad om det hade fungerat. Nåväl, det gick ju iallafall att få in vätska, så behandlingen fortsatte och skulle sedan avslutas med en påse blod.
Det kunde ha slutat med typ scenen där Emil i Lönneberga fick grisblod över sig, för precis där lilla Bella nyligen klättrat så hände nästa märklighet. Ventilen till blodpåsen lossnade helt plötsligt och det tog ett par sekunder av totalt kaos innan vi begrep var blodet sprutade ifrån. Jag, sängen och golvet var totalt nedblodat, att så pass lite kan göra så mycket skada för det såg ut som ett blodbad, fast det säkert bara var någon deciliter.
När min mor gick bort i denna sjukdom vid 50 års ålder var det efter en kamp som pågick under nästan 2 decennium, hon fick först bröstcancer när hon var 34 år som hon blev friskförklarad från efter att ha fått operera bort ena bröstet, tyvärr återkom den när hon var 39, dock tog det nästan 4 år för henne att få diagnosen och vid det laget var nästan hela vänsterbenet angripet av skelettcancern.
Hur 4 olika läkare kan missa att leta efter cancer hos en tidigare cancerpatient, eller rättare sagt så missade de inte ,3 av läkarna sade uttryckligen efter provtagning att det inte var cancer hon hade i benet trots att knäskålen vandrade över hela knät eftersom det var så uppfrätt.
De var tom inne med artoskopi (titthålskirurgi) och missade det.
Så att sjukvården gör missar det har jag tyvärr alldeles för stor erfarenhet av.
Men hon kämpade på och vid något tillfälle trodde de att de fått bort den, men sedan kom metastaserna i inälvorna.
Hon fick iallafall uppleva sitt silverbröllop och sin 50-årsdag, hon fick se sina barn växa upp, skaffa jobb och börja leva sina egna liv, men ingen av oss han börja reproducera oss så hon fick aldrig uppleva att bli mormor eller farmor.
Det är drygt 12 år sedan nu, men fortfarande gör det ont att skriva om det och det gör mig fortfarande förbannad över att se att sjukvården är så eftersatt, att de sparar in på behandlingar för att spara pengar vilket kostar människoliv nästan på daglig basis gör mig ursinnig på ansvariga politiker som vägrar ge sjukvården de medel de behöver.
Dock verkar det finnas något undantag, men jag antar att det bara bekräftar regeln.
Alter Ego's dotter "Drakunge"skriver:
Idag, imorse, precis när snön började falla, den tionde december 2008 gick min mamma Helené Almgren bort.
Mitt huvud är tjockt. Jag kan inte tänka ...ännu mindre skriva. Vad skriver man?
Bloggsfären sörjer:
Arvid Falk, Opassande, Kulturbloggen, Basic Personligt, Ludmilas blogg, Ullis Värld, Deep Edition, Frk F, Mina Moderata Karameller, Tonårsmorsa, Beas Tankar, och många många fler.
Pingat på intressant.
Vila i frid Alter Ego
Hon skriver:
Som jag också förklarat så är det lite si och så med effektiviteten på sjukhuset, för mig personligen har det mer varit en förvaringsplats eftersom man inget utreder eller bryr sig, oavsett vilka symtomer och märkligheter som hela tiden dykt upp, när jag legat inne. Någon PAL (patientansvarig läkare) har jag nog inte, det är åtskilliga som tycker till eller rättare sagt ständigt sagt, vi avvaktar eller så byter man bara medicinsorter. Jag vet inte hur många gånger jag fått höra att de inte är specialister på cancer på denna avdelning, det låter i det närmsta som de ingenting alls vet om cancer och det blir ju inte jag muntrare av eftersom jag inte kan diskutera kring mina smärtor och symtomer.
[...]
Men äntligen hade jag fått en tid för första cellgiftsbehandlingen, 10 november var det dags
Blodvärdet hade naturligtvis sjunkit liksom att många andra värden blivit sämre, men det verkade mest vara till besvär att beställa blod åt mig, trots att jag haft bloddiarréer i flera veckor.
[...]
Efter första påsen med cellgift, så kändes det konstigt så det skulle spolas. Sedär, tvärstopp, inget backflöde med blod i retur. Precis som de två föregående CVKarna, så ville inte heller denna fungera. Personalen tyckte det var märkligt för det var inget de varit med om förut. Medan jag själv sa, att jag skulle nog blivit mer förvånad om det hade fungerat. Nåväl, det gick ju iallafall att få in vätska, så behandlingen fortsatte och skulle sedan avslutas med en påse blod.
Det kunde ha slutat med typ scenen där Emil i Lönneberga fick grisblod över sig, för precis där lilla Bella nyligen klättrat så hände nästa märklighet. Ventilen till blodpåsen lossnade helt plötsligt och det tog ett par sekunder av totalt kaos innan vi begrep var blodet sprutade ifrån. Jag, sängen och golvet var totalt nedblodat, att så pass lite kan göra så mycket skada för det såg ut som ett blodbad, fast det säkert bara var någon deciliter.
När min mor gick bort i denna sjukdom vid 50 års ålder var det efter en kamp som pågick under nästan 2 decennium, hon fick först bröstcancer när hon var 34 år som hon blev friskförklarad från efter att ha fått operera bort ena bröstet, tyvärr återkom den när hon var 39, dock tog det nästan 4 år för henne att få diagnosen och vid det laget var nästan hela vänsterbenet angripet av skelettcancern.
Hur 4 olika läkare kan missa att leta efter cancer hos en tidigare cancerpatient, eller rättare sagt så missade de inte ,3 av läkarna sade uttryckligen efter provtagning att det inte var cancer hon hade i benet trots att knäskålen vandrade över hela knät eftersom det var så uppfrätt.
De var tom inne med artoskopi (titthålskirurgi) och missade det.
Så att sjukvården gör missar det har jag tyvärr alldeles för stor erfarenhet av.
Men hon kämpade på och vid något tillfälle trodde de att de fått bort den, men sedan kom metastaserna i inälvorna.
Hon fick iallafall uppleva sitt silverbröllop och sin 50-årsdag, hon fick se sina barn växa upp, skaffa jobb och börja leva sina egna liv, men ingen av oss han börja reproducera oss så hon fick aldrig uppleva att bli mormor eller farmor.
Det är drygt 12 år sedan nu, men fortfarande gör det ont att skriva om det och det gör mig fortfarande förbannad över att se att sjukvården är så eftersatt, att de sparar in på behandlingar för att spara pengar vilket kostar människoliv nästan på daglig basis gör mig ursinnig på ansvariga politiker som vägrar ge sjukvården de medel de behöver.
Dock verkar det finnas något undantag, men jag antar att det bara bekräftar regeln.
Alter Ego's dotter "Drakunge"skriver:
Idag, imorse, precis när snön började falla, den tionde december 2008 gick min mamma Helené Almgren bort.
Mitt huvud är tjockt. Jag kan inte tänka ...ännu mindre skriva. Vad skriver man?
Bloggsfären sörjer:
Arvid Falk, Opassande, Kulturbloggen, Basic Personligt, Ludmilas blogg, Ullis Värld, Deep Edition, Frk F, Mina Moderata Karameller, Tonårsmorsa, Beas Tankar, och många många fler.
Pingat på intressant.
Vila i frid Alter Ego
Kommentarer
Postat av: larserick
ja, det är ju så att på interet, i bloggosfären, får vi kontakter och sympatier som faktiskt ibland känns djupare än IRL. Och fler kanske.
Trackback
