Scaber Nestor

Detta är en text som John Thelin skrev i facebook-gruppen "Mediebojkott 2008" forumstråd "Bakgrund till IPRED" som jag fått tillstånd att publicera som ett gästblogsinlägg.
Jag har lagt in länkar och markerat vissa stycken med fetstil.

---

Till syvende och sist - vare sig Ipred går igenom eller inte - så finns det numera bara två egentliga konkurrensmedel för verk som är lätta att kopiera och distribuera digitalt: goodwill och bekvämlighet.

Man ska inte underskatta den första; en stor artist har många inbitna fans och inbitna fans är bevisligen villiga att betala för att artisten ska kunna leverera mer konst, antingen via donationer, låtköp, konserter eller kringprodukter.

Om det nu är så omöjligt att tjäna pengar på musik som kan kopieras fritt (och som också gör det), hur kan då nån som Jonathan Coulton försörja sin tvåbarnsfamilj gott, trots att han topplistemässigt och med skvallerpressmått mätt är i stort sett okänd? Kan han, så borde t.ex. Niklas Strömsted kunna göra detsamma (förutsatt att han har särskilt många inbitna fans, förstås). Kan en världsartist som redan har miljoner till sitt förfogande inte konkurrera med en kille med en hemmastudio och en webbsida så är det bara för att de inte försöker - eller möjligen att deras konst inte längre berör tillräckligt många människor.

Sen bekvämlighet: en yrkearbetande vuxen människas tid är relativt dyrbar, och det finns många, många som glatt skulle betala en rimlig summa för att enkelt få en kvalitetsprodukt istället för att behöva jaga runt på fildelningsnätverk efter det de vill ha. Men så länge det är lättare att hitta bättre produkter där än vad det är via lagliga metoder, så väljer många det olagliga alternativet.

Och, let's face it, de olagliga alternativen hade inte varit så många och såpass lätta att använda som de är idag om mediebolagen hängt med i svängarna i början på det här årtusendet. De har i stort sett grävt sin egen grop genom att först vänta, sen vänta lite till och sen komma med det ena usla alternativet efter det andra. Hade de varit smarta och tänkt sig för så skulle PirateBay idag vara en obskyr liten skitsajt som ingen brydde sig om istället för att vara en av världens mest aktiva webbdestinationer.

Jag slutade köpa cd-skivor från storbolag när jag på grund av DRM inte kunde rippa min till fullpris inköpta Björk-cd till min dator och istället fick ladda ned låtarna om jag ville lyssna på dem i annan form än på cd. Sen dess köper jag mest från småbolag eller direkt från artisterna (där jag vet att de får hela summan) eller donerar direkt till dem, i de fall där möjligheten finns. I viss mån handlar jag på eMusic och Bleep, DRM-fritt om än inte helt perfekt (eMusic är dåliga på omslag och taggar t.ex.).

Bortse från Ipredlagens rättsosäkerhetsaspekter, det absurda i att stora mediebolag ska få större befogenheter för att komma tillrätta med småbrott än vad polisen har för mycket allvarligare förseelser och att det med största sannolikhet inte kommer att hejda fildelningen alls. Det borde vara svårt att negligera de aspekterna, fast Ipredkramarna gör det med bravur hela tiden, vad jag kan se.

Men om man nu lyckas med den tankeleken och sen tänker sig att skadestånden börjar rulla in. Vart kommer pengarna att gå? Hittills har inte en enda spänn av alla de miljoner som RIAA dragit in på skadestånd in i USA gått till någon artist. Inte ett vitten. Finns det några som helst skäl att tro att det skulle vara annorlunda i Sverige?

Och det som skrämmer mig med att låta stora mediebolag agera polis är att jag har direkt erfarenhet hur lite respekt de kan ha för upphovsrätten. Fox t.ex. kränker per rutin upphovsrätten för de undertextare som översatt deras dvd-filmer genom att ta bort deras namn från slutprodukten. I mitt fall har de också ändrat i texten och använt den trots att jag uttryckligen nekat dem den rätten. Och såna ska man lita på att de gör rätt för sig? Inte jag, i alla fall.

Goodwill och bekvämlighet.

Där finns pengarna för den som är smart nog att ta dem.


John Thelin, 2008-12-03

---

Pingat på intressant