En kommentar på Svensson's blogg blev till ett inlägg här.
Jag måste göra dig besviken, scaber. Jag har inte mkt kritik att komma med, idag i vart fall, emot detta ditt inlägg.
Tvärtom. Jag läste i mitten av 70-talet att de flesta (kanske alla) partier låg till "vänster" om sina väljare. Alla var mera radikala än vad resp partis väljare var.
Idag är jag helt övertygad om att motsvarande undersökningar skulle visa att partierna ligger till höger om sina väljare.
Och jag tror inte att det är väljarna som bytt åsikter, i vart fall inte i någon större grad. Däremot har debatten, som den synts i gammelmedia, under ett par decennier förts mera i högerriktning.
Partierna har övergett sina gamla ideologier och gått till höger i någon i och för sig väldigt diffus mening. Men väljarna, de medvetna väljarna har kvar sina åsikter, den ideologiska basen.
Jag fick av en (f.d) partikamrat frågan om jag blivit sosse, bara för att jag kritiserat ett antal fp-ståndpunkter. Då jag ansåg att fp sprungit ifrån sin politik.
Jag tror inte att jag någonsin kan bli "sosse". Men däremot är jag inte så säker på om jag kanske någon gång ser mig tvugen att rösta på sossarna. (Usch, hemska tanke.) Men, då får de allt visa lite mera substans, Monas velande ger jag inte mycket för.
Som du säger scaber, vi vill ha rejäla alternativ. Man kan ju säga att mycket av dagens politik ligger i "mitten". Men den mitten är så diffus, så principlös och geggig att jag får motvilja. Jag kan inte ta på den.
Och så känner jag inte att dagens politiker är ärliga och de vill inte kommunicera.
Jag skulle också gärna glädja dig med kritik, men sanningen är att du har alldeles rätt. Ytterligare ett problem med mittenröran är att vi får ett felaktigt fokus på person. FRA-frågan visar ju tydligt att inte ens de som satsat sin politiska karrirär på personliga ställningstaganden klarar av att hålla ideologin i värn när maktvindarna blåser.
Val av parti håller på att bli ett val på dom minst motbjudande personerna. Det är inte bra och det är detta som förmodligen kommer att leda till att vi får sd i riksdagen 2010.
Jag hade vådliga problem att välja partier 2006. Det blev olika i alla tre valen. Och mitt gamla parti tog bara hem en sedel, o då pga förtroende för ett par specifika kandidater i just det valet. I de andra fallen sökte jag minst dåliga, resp försökte taktikrösta. Med dåligt resultat visade det sig senare.
Jag möter många intelligenta personer på internet som har samma problem. Vi känner inte igen våra partier. Begriper oss inte på dess företrädare. Men även IRL (som man säger) möter jag samma frustration. Träffade idag en gammal partikollega på stan (ja, ingen av oss tillhör idag det partiet), och det enda vi pratade om var vår oerhörda besvikelse över att idag finns ingen hemvist för socialliberalismen.
Det känns som att "någon" stulit vårt parti.
Finns det ingen lag mot stöld av parti, förskingrande av ett partis ideologi?
Svensson skrev på sin blogg att folk vill ha vänsterpolitik, jag håller nästan med.
Detta skrev jag i kommentarsfältet.
Jag vet inte om “folk” vill ha en mer vänsterorienterad politik som de vill ha ett vänsterorienterat alternativ.
Åtminstone är det så jag ser det.
Jag ser mig själv i den politiska mitten, problemet med det är att alla är/var där utom v+kd och just nu ser jag bara kosmetisk skillnad snarare än ideologisk skillnad.
Kd lever kvar på 1800-talet i sin syn på jämställdhet och v vill höja skatterna, där har vi de ytterligheter som finns i riksdagen idag.
Tendenserna är också att samtliga mittenpartier drar åt “höger”, vilket gör att många som ansåg mig ha en mer moderat/folkpartistisk politisk syn för 10-15 år sedan numera tror att jag är socialdemokrat.
Vill jag ha lägre skatter tex?
Japp, jag tror det finns många ställen att skapa förutsättningar för det, men idag verkar sänkta skatter på ett håll bara orsaka höjda avgifter på ett annat ställe vilket gör att folk kanske har lite mer i plånboken men de får mer utgifter, vilket gör det till ett nollsummespel.
Där tror jag aversionen mot dagens alliansregering sitter, de påstår att vi fått mer pengar, men struntar i att berätta, på samma vis som en telefonabonnemangsförsäljare, om det finstilta.
Ogillandet mot alliansregeringen blir något som folk “inte riktigt kan sätta fingret på”.
Men som i slutänden mynnar ut i att folk helt enkelt inte fått det bättre, bara annorlunda.
Tillbaka till det jag sade i början.
Vi behöver politiska alternativ idag, inte regeringsalternativ.
Jag vill lägga min röst på ett parti som står min åsikt nära, om det sedan ingår i en regering är av underordnad betydelse.
idg.se skriver om ett internt FRA-dokument som läckt ut.
De 15 detaljerna runt FRA-lagen verkar bara vara en liten omväg, staten får fortfarande ta del av all nättrafik och därigenom vår privata kommunikation,
Dvs, ingen skillnad i sak.
Riv upp, Gör om, Gör rätt.
Socialdemokraternas + Miljöpartiets motion ska alltså bifallas, jag hoppas Camilla Lindberg inte blir skrämd till lydnad av att hon nu får byta utskott.
Jag vet inte hur jag ska kunna säga till de personer (läs politiker) som driver bloggar utan kommentarsforum att jag inte längre tänker boosta deras egon med att läsa vad de skriver.
På något vis tror jag att de inte vill ha kritik, de vill leva i villfarelsen att de som läser på deras bloggar håller med i vad de skriver.
Själv vill jag ha kritik, massor av kritik , befogad kritik, även obefogad går bra så länge det är välskrivet.
Det är enda sättet att lära sig vad ens åsikte egentligen betyder, att få veta att den tanken man tänkt inte är så logisk fastän den verkade vara så en timme tidigare.
Jag får helt enkelt nöja mig med att ha en post-it-lapp på de bloggar jag springer på.
Det jag kan konstatera är dock att de flesta tillhör politiker.
Hittade detta på aftonbladet, en kvinna som önskar sig ett barn med Downs Syndrom.
Jag förstår tanken bakom hennes logik, men den fallerar hårt på att hon har en romantiserad bild av Downs Syndrom.
Hon skriver bla.
"När jag ser ”downies” på stan blir jag alldeles salig. [...] Det finns säkert svårigheter med att uppfostra barn med Downs syndrom. Rädslan för fysiska komplikationer. Att barnet ska bli mobbat i skolan, att man inte kommer att få några barnbarn. Eller att ett liv i arbetslöshet väntar. Och tänk om vänner glömmer att bjuda in en på tjusiga grillpartyn för att man har fått en unge som inte riktigt är som andra."
Ser att "i cattas lilla värld" har ungefär samma tanke som vad jag har, fast hon uttrycker det bättre.
Pinget på intressant.