Ohly har en poäng.
Är inte det hela idén med marknadsekonomi?
Att marknaden självsaneras och ej livskraftiga bolag helt enkelt ska gå under?
Det jag skulle föreslå är att privatpersoners pengar ska säkras vid en bank-konkurs via en statlig garanti liknande den som finns idag på upp till 500.000kr, men utöka den till runt miljonen och sedan får bankkunderna välja bland de överlevande bankerna vem de vill ska förvalta pengarna i fortsättningen.
Denna princip bör också kunna appliceras på företagen som använder sig av bankens tjänster.
Ett stort problem som jag uppfattar aktiemarknaden är att många av aktörerna helt vill undvika att ta risker, de är mycket mer intresserade av att plocka ut vinsterna genom aktieutdelningar och bonusprogram men när det kommer till att ta ansvar för förlusterna som uppstår på grund av det beteendet så flyr de som skållade råttor.
Man borde kunna undvika alltför vidlyftiga aktieutdelningar genom att reglera det med att man inte får ha aktieutdelning samma räkenskapsår som ett bolag gör en förlust.
Om bolaget gör en förlust så är dessa pengar till långt större nytta inne i bolaget genom nyinvesteringar och andra effektiviseringar för att göra företaget vinstdrivande igen.
Så, jag är inget mattegeni, så om ni hittar hål och orimligheter i detta räknar jag med att få reda på det.
/Skabbe.
Fler om Ohly och bankkrisen.
HD, sydsv, SvD, Expr, DN, Makthavare.
Pinged at Twingly, Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Lars Ohly, vänsterpartiet, bankkris, statligt ägande, aktieutdelning, reglering, Almedalen
Det stora problemet är väl ändå att det finns en obalans i vem som investerar mot vem som tar hem vinsten.
Det finns någon sorts självklarhet att staten ska rätta spararnas pengar när bankerna går under... men det borde rimligtvis vara så att detta räknas som en investering i banken då också. Antingen som ett lån som måste betalas tillbaks, eller som en nyinvestering i banken vilket då ger ett ägandeskap.
Fler regleringar för att komma på rätt fot med problemet är nog inte rätt väg att gå.
Är fler regleringar rätt väg?
Mej, antagligen inte, men vilka regleringar är det som ska tas bort och vilka ska behållas och vilka ska tillkomma?
Som jag ser det är en reglering som säkrar spararnas pengar en korrekt reglering och ska regleringar bort så är det de som säkrar bankens överlevnad på spararnas bekostnad.
Och trots allt är det din slutsats, att banken ska räddas med statliga pengar och det för mig är inte marknadsekonomi.
Nej, det behövs ingen insättningsgaranti och med en sådan finns heller ingen verkligt fri marknad.
Den som vill ha ränta på sina pengar får ta en risk. De som inte vill ta några risker får antingen förvara sedlar eller fysiskt guld i ett bankfack.
Om man lånar ut till en bank skall man inte njuta bättre rätt än om man lånar ut till en privatperson. Banker och deras fordringsägare åtnjuter i en fri marknadsekonomi inget skydd som andra företag och andra borgenärer inte åtnjuter.
Alla bestämmelser som krävs för att upprätthålla en sund finansiell marknad återfinns i skuldebrevslagen.
Vad pratar du om flavian?
Att den som sätter in pengarna på banken tar en risk?
Banken förvaltar pengarna, tidigare mot ränta och nu mot avgift.
Det är ingen investering och ska inte behandlas som en sådan.
Problemet med bankkonkurser är i och för sig inte de personer eller företag som satt in sina pengar i banken, även fast det är synd om dem. Problemet för ekonomin i sin helhet är att bankerna lånar ut pengar, och att företagen och således hela ekonomin är beroende av att ha tillgång till kapital och till lånegarantier från bankerna. Går en bank i konken, innebär det att folk gör förluster, vilket innebär att mindre pengar finns i det finansiella systemet för att låna ut pengar, vilket i sin yttersta förlängning betyder att även företag som i och för sig är sunda riskerar att stupa om de kommer in i en tillfällig betalninssvacka. Det är det som är dagens kris: bankkonkurserna ledde till en hastig åtstramning av krediterna (samt till att bestående krediter hastigt återkallades), vilket ledde till att producerande företag hamnade i betalningssvårigheter med åtföljande konkurser... och vi har ännu inte sett slutet.
Ditt förslag är inte fel, men det ger oss inte möjlighet att låta banker gå omkull.
@Jakob.
Jag förstår ditt inlägg, men vilka incitament har då bankerna att inte göra om samma sak som i början av 90-talet och nu när de kan ta åt sig av vinsterna men inte ansvaret för förlusterna?
Har vi då inte gett för mycket makt åt ett fåtal intressenter?
Jo, vi har ett problem, och jag har på min egen blogg skrivit att jag i princip håller med Ohly, även fast jag tvivlar på att hans förslag är praktiskt genomförbart. Jag skulle ändå kanske inte uttrycka saken så att någon fått för mycket makt, utan på så sätt att vi på finansmarknaden lyckats plocka det sämsta av kapitalismen och socialismen samtidigt, nämligen en för närvarande underreglerad fri marknad som inte fungerar på de teoretiska premisser som ställts upp (jag rekommenderar George Coopers "The Origin of Financial Crises" i det här avseendet) kombinerad med en socialisering av förlusterna. Vi behöver alltså fler regler och bättre regler. Frågan är hur vi skall åstadkomma en situation i vilken vi kan låta banker gå i konkurs.
Mitt svar är för närvarande: beats me...! En insättningsgaranti allena kommer dock inte att lösa problemet.
Om man sätter in pengar på en bank lånar man ut dem till banken därför att man vill tjäna ränta. Vill man inte ta någon risk får man låsa in sina pengar i ett bankfack.
Heidbrink:¨
Går en bank omkull medför detta vissa komplikationer, men på en fri marknad där guld ligger i botten på systemet är sådana problem temporära.
Under det nuvarande systemet kan centralbanken lätt kompensera kreditförluster med hjälp av inflationspolitik.
Det "problem" du beskriver är inget problem. Banker som går omkull är inget större problem än bagerier som går omkull.
