Fler måste arbeta längre? Fyra gruppers ansvar och skyldigheter.
Nu går Socialdemokraterna i form av Mona Sahlin ut och säger att fler måste arbeta längre eftersom det tar längre tid innan man etablerar sig på arbetsmarknaden och det kommer stora pensionsavgångar de närmaste åren.
Då har vi några korta frågor här.
1. Vad är arbetstagarens ansvar?
2. Vad är arbetsgivarens ansvar?
3. Vad är de politiskt ansvarigas ansvar?
4. Vad är fackets ansvar?
1.
För arbetstagaren är det antagligen bara att gilla läget, men att bara höja pensionsåldern utan att kolla upp vilka yrkesgrupper som över huvud taget kan göra det är oansvarigt.
För en pappersvändare på kontor är det inte lika fysiskt jobbigt att arbeta några år längre, men för skiftarbetare inom tung industri och sjukvård kan dessa 3 år extra som förslaget ligger på innebära att pensionen blir väldigt kort.
Vi skiftarbetare har redan en kraftigt kortare genomsnittlig livslängd, fullt jämförbar med rökare.
2.
För arbetsgivaren och de stora investeringsfirmorna (och där ingår det politiska ansvaret) gäller det att ge upp den kvartalskapitalistiska tanken och återigen börja tänka på arbetstagaren som en resurs, inte en kostnad.
De sista delarna vinst måste helt enkelt avstås för att öka personaltäthet och göra om eventuella skiftgångar så de blir mindre slitsamma för arbetstagaren.
Kontinuerlig 4-skift tex är fullständigt oacceptabelt, nätt och jämnt att 3-skift kan accepteras om pensionsåldern ska kunna ökas utan att arbatstagarna riskerar livet.
3.
Politikernas ansvar får bli att bita i det sura äpplet och helt enkelt ta upp tanken att sänka kravet på hur många timmar som ska räknas som heltid.
Exempelvis så kan kontorspersonal fortsätta ha 38-40 timmars arbetsvecka medan skiftgångare inom sjukvård kanske inte ska ha mer än 30-32 timmars arbetsvecka.
Sedan får de föregå med gott exempel, de vidlyftiga lönerna och möjligheten att vara livstidspolitiker bör begränsas.
Ett förslag kan vara att ingen kan vara riksdagspolitiker i mer än 4 perioder, dvs 16 år, sen är det bara att ge sig ut i arbetslivet igen.
Då kanske vi får fram politiker med mer förståelse över arbetarnas villkor på arbetsmarknaden.
4.
Facket får börja överväga att helt enkelt skita i Lissabonfördraget och gå tillbaka 100 år i kampen för rättvisa löner och arbetsvillkor.
För vi är snart tillbaka på en nivå där arbetarrättsrörelsen kanske inte har något val än att bryta mot lagar och förordningar från en maktelit med liten eller obefintlig känsla för rättvisa.
Om inte Arbetsgivaren tar sitt ansvar och politikerna fortsätter att vela, ja då är det bara facket kvar som kan göra något.
Men vill de?
Är inte helt säker på de som sitter i LO-borgen idag, men de kan inte sitta där för alltid.
Dessa 4 frågeställningar är långt ifrån färdiga, men det öppnar förhoppningsvis upp diskussionen något.
Fler som skriver om ämnet.
SvD, GP, Mitt i Steget, Svensson, Cornucopia,
Pinged at Twingly, Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om arbetsgivare, arbetstagare, investering, fackföreningen, facket, Mona sahlin, pensionsålder, pension, politiker
Då har vi några korta frågor här.
1. Vad är arbetstagarens ansvar?
2. Vad är arbetsgivarens ansvar?
3. Vad är de politiskt ansvarigas ansvar?
4. Vad är fackets ansvar?
1.
För arbetstagaren är det antagligen bara att gilla läget, men att bara höja pensionsåldern utan att kolla upp vilka yrkesgrupper som över huvud taget kan göra det är oansvarigt.
För en pappersvändare på kontor är det inte lika fysiskt jobbigt att arbeta några år längre, men för skiftarbetare inom tung industri och sjukvård kan dessa 3 år extra som förslaget ligger på innebära att pensionen blir väldigt kort.
Vi skiftarbetare har redan en kraftigt kortare genomsnittlig livslängd, fullt jämförbar med rökare.
2.
För arbetsgivaren och de stora investeringsfirmorna (och där ingår det politiska ansvaret) gäller det att ge upp den kvartalskapitalistiska tanken och återigen börja tänka på arbetstagaren som en resurs, inte en kostnad.
De sista delarna vinst måste helt enkelt avstås för att öka personaltäthet och göra om eventuella skiftgångar så de blir mindre slitsamma för arbetstagaren.
Kontinuerlig 4-skift tex är fullständigt oacceptabelt, nätt och jämnt att 3-skift kan accepteras om pensionsåldern ska kunna ökas utan att arbatstagarna riskerar livet.
3.
Politikernas ansvar får bli att bita i det sura äpplet och helt enkelt ta upp tanken att sänka kravet på hur många timmar som ska räknas som heltid.
Exempelvis så kan kontorspersonal fortsätta ha 38-40 timmars arbetsvecka medan skiftgångare inom sjukvård kanske inte ska ha mer än 30-32 timmars arbetsvecka.
Sedan får de föregå med gott exempel, de vidlyftiga lönerna och möjligheten att vara livstidspolitiker bör begränsas.
Ett förslag kan vara att ingen kan vara riksdagspolitiker i mer än 4 perioder, dvs 16 år, sen är det bara att ge sig ut i arbetslivet igen.
Då kanske vi får fram politiker med mer förståelse över arbetarnas villkor på arbetsmarknaden.
4.
Facket får börja överväga att helt enkelt skita i Lissabonfördraget och gå tillbaka 100 år i kampen för rättvisa löner och arbetsvillkor.
För vi är snart tillbaka på en nivå där arbetarrättsrörelsen kanske inte har något val än att bryta mot lagar och förordningar från en maktelit med liten eller obefintlig känsla för rättvisa.
Om inte Arbetsgivaren tar sitt ansvar och politikerna fortsätter att vela, ja då är det bara facket kvar som kan göra något.
Men vill de?
Är inte helt säker på de som sitter i LO-borgen idag, men de kan inte sitta där för alltid.
Dessa 4 frågeställningar är långt ifrån färdiga, men det öppnar förhoppningsvis upp diskussionen något.
Fler som skriver om ämnet.
SvD, GP, Mitt i Steget, Svensson, Cornucopia,
Pinged at Twingly, Intressant
Läs även andra bloggares åsikter om arbetsgivare, arbetstagare, investering, fackföreningen, facket, Mona sahlin, pensionsålder, pension, politiker
Kommentarer
Postat av: x
Håller med dig.
Varje år på treskift,fyrskift eller femskift borde ge minst en månads lägre pensionsålder!
mvh.
x.
Trackback
